Page 12 - recent works

förnimma mörka stråk och stämningar, som hämtade ur scener av Alfred
Hitchcock eller Ingmar Bergman. Båda dessa regissörer använder ett
psykologiskt språk som Ann Frössén kan förknippa med sitt eget liv och med
det mörka anslaget i sitt konstnärskap.
Som liten satt hon gömd i trappmörkret i sitt föräldrahem och såg de
Hitchcockfilmer som visades på den nyinköpta TV:n från 1956, det år då
televisionen introducerades i Sverige. Hon minns förbiilande bilder med hala
trappor, regn och åska och inte minst den iskyla som uppstod när människor
gravt missförstått varandra; det var en atmosfär hon kunde känna igen sig
i. Gråskalan och de hotfulla kamerasvepen i filmerna kan förnimmas som ett
dovt grundackord i hennes konst.

I Ann Frösséns konstnärskap visas havsytans vågrörelser upp utan snara
flyktvägar eller smala landremsor i sikte. Här gestaltas livets faror där vi
står utan säkerhetssele eller räddningsplanka framför bråddjup och svåra
brottytor. Det finns inget rum för soliga stränder. Tvärtom leds vi in i fruktan
och en känsla av övergivenhet – bara så, tycks hon säga, når vi insikt om oss
själva.
En smula fantasilöst letar vi kanske efter ett fokus och en hållpunkt
någonstans i målningarnas mitt. Men den iögonenfallande brytningen mellan
två vågor hittar vi ofta i en soldränkt diagonalrörelse mot bildens övre plan. I
ett dånande hav som kan tyckas vara ett och samma ställs vi kontinuerligt
inför nya bildlösningar och perspektiv.
Somliga dukar ter sig nästan skira och detaljerna är klassiskt vackra som
tunt broderad spets. Efter en stunds betraktande vidgas allt större glipor i dessa
vidunderliga havslandskap. Branta bergsformationer, yviga trädkronor och
följsamt mjuka slingerväxter som inbäddade i rimfrost eller torkat salt
uppenbarar sig som hägringar på duken i en målning som till exempel
Everywhere.
I målningen The Branch bär de frambrytande vågorna i stället med sig
en ensam trädgren som riktningslöst slungas upp på vågtopparna: framåt,
bakåt och åt sidan. I en annan vy avtecknar sig konturen av en framsträckt
hand eller ett delvis dolt öga. De spända fingrarna blir lika mycket ett
trosvisst segertecken som ett ångestskri och ett rop på hjälp. Ytterligare
andra verk ter sig frostnupna eller stöpta av bottenfrusen is.
Att arbeta med stora omfång kräver vissa arrangemang och i ateljén använder
Ann Frössén en stege. Bara så kan hon nå hela det rytande spannet av vågor. I
slutfasen av en process lämnar hon stegen för att betrakta målningen på håll. Det
är dags för det stora “sorteringsarbetet” – en minutiös revision där vågpartier
och brottytor kan tvingas ändra riktning och där nya lasyrer får dölja gamla.
I denna omfattande ommöblering laborerar hon friskt med motsatsförhållanden.
Av ordning skapas kaos men lika mycket vice versa. För ögat kan det se ut som

12