Page 10 - recent works

och en vilja att tränga in i livets fundament. Det är ett kaotiskt inre som
porträtteras och det framstår därför inte som särskilt viktigt att inordna
hennes konstnärskap i genrer som marin- eller landskapsmåleri. Här finns
inte som hos havsmålarna en strävan till noggrann dokumentation av
vattnets rörelser och ljusets spel. Hon använder följaktligen aldrig skisser eller
fotografiska förlagor utan motiven föds omedelbart på duken.
Metoden förklaras med viljan att värna den unika bilden och motståndet
mot att duplicera det redan gjorda eller sedda. I förhållandet till det egna
skapandet ekar följaktligen inga postmoderna anspråk om konsten som
palimpsest eller recycling av tidigare bilder. Det är här inte fråga om något
annat än en naken formulering av ett kristillstånd.

Barndomens upplevelser har spelat en viktig roll för vägen in i konsten och det
är ingen hemlighet att målningarna med de dånande sjöarna och skummande
svallen också fyller en terapeutisk funktion. Uppvuxen i ett borgerligt hem i
Djursholm utanför Stockholm, berättar hon om hotbilder inom familjen, om en
iskyla och om en känsla av alienation. Att måla innebar stora risker på ett
psykologiskt plan. “Det var som att kasta sig ut i riktigt djupt och kallt vatten.”
Som liten kände hon en skräck att blint slungas huvudstupa ned för branta
trappor. Under tidigt 90-tal är det just motivet med trappan med sina hårda,
kantiga och smala avsatser som återkommer. Steget från trappor till vågtoppar
är formmässigt inte långt och ungefär samtidigt närmade hon sig det mest
hotfulla av allt: bråddjupet och oceanen.
En viss vana vid att studera vatten hade Ann Frössén tillägnat sig under
80-talet genom att måla våldsamma störtskyar i abstrakt, expressionistisk
anda, något som följdes av verk med mer verklighetstrogna och dramatiska
vattenfall i starkt kontrasterande färger i vitt och mörkgrönt. Denna tid
upptogs av ett andligt sökande som förde henne till katolska kretsar i ett
kommunistiskt Warszawa och till ett kloster i Neapel. Bilderna från denna
period kännetecknas av en extatisk och samtidigt upphöjd livskänsla där det
går att läsa in idéer om frälsning och förlossning.
Även om det religiösa sökandet under senare år tonats ned eller snarare
mängts in i verket, är det som om även hennes dagsaktuella målningar med
sina blixtrande, bländvita vågkammar ger en föraning om ett förklarande sken.
Ann Frössén målar sig in i vår samtid – en tid där ideologier begravts,
gamla hjältestatyer vräkts omkull och förfäders värderingar kastats
överbord. Vi lever i en gränslös tillvaro där allt tycks möjligt, men det är
samtidigt en frihet och öppenhet vi handskas dåligt med. I sitt måleri är
det som om hon vill rycka undan svetteduken och blotta ett tillstånd av
turbulens, upplösning och kaos.
Det som från början främst handlade om ett själsligt avtryck på duk har
under senare tid också fått ett delvis annat innehåll med reflexioner över

10