Page 11 - recent works

globala farhågor och problem som rör tillståndet för jordens samlade
vattentillgångar.
Ann Frössén talar dystopiskt om att världens vatten, i likhet med oljan,
inom kort kommer att reduceras till en ekonomisk, politisk handelsvara. Hon
varnar för risken för framtida krigföring genom giftspridning i havet och i
anslutning till sina utställningar i Polen och i Baltikum blir vi påminda om vår
bekymmerslösa behandling av Östersjön. Här finns en oro för de kemiska
fabriker som låter orenat avfall gå ut i vattnet och för de många vrak som
sprider tungmetaller på havets botten.
Koloriten i dessa målningar följer en dov skala, med en grundton som hör
hemma i kulingvarning och allvarsgrått. Ovanpå denna bottenfärg växlar
utspelen från aggressivt senapsgult och olivgrönt till nyanser i blått, turkost
och rosa.

Det vita är inte som i många andra konstnärers språkbruk reducerat till en
icke-färg. Hos Ann Frössén får den kritvita titanfärgen många innebörder,
alltifrån det skarpa, elaka och hotfulla till det ömma och det sinnliga. Men så
är det heller ingen slump att det vita kommit att beteckna såväl bröllop som
begravning, eller för all del oskuld och arsenik.
I varje målning rör det sig om över 50 skikt av färg – från den bläcksvarta
grunden till de slutgiltiga lasyrerna i transparent rosa eller grått. Av miljöskäl
lämnade hon för några år sedan oljefärgen för akryl. Den vattenlösliga akrylens
korta torktid medförde en större direkthet och flexibilitet som visade sig
stämma bra med ett intuitivt sätt att arbeta.
De som följt Ann Frösséns konstnärskap under en längre tid lägger
också märke till att målningarna successivt blivit större. Flertalet dukar
mäter idag två gånger tre meter och förekommer i både liggande och
stående format. Ibland är det som om vågskummet tycks spränga bildplanet
och i vissa målningar uppstår ofta en känsla av högt vulkaniskt tryck. Denna
vilja att ta plats i rummet kan ses som en naturligt utveckling med tanke på
Ann Frösséns bakgrund som scenograf.
Dukarna med sina vågbrytningar och stänkande svall ger inte bara
en arkitektonisk upplevelse utan kan också ses som en filmsekvens. Ögat
sveper över rummet vars hela väggpartier upptas av målade dukar. Under
senare tid har även stora videoprojektioner med virvlande vattenmassor
integrerats i utställningarna, något som leder oss rakt in i stormens
obehärskade öga med sjöar som stänger allt ovidkommande ute.
Men omslutandet innebär inte bara en målerisk och ljudmässig omfamning.
Det finns även något krypande och obehagligt i rummet där det går att

11